En psykopat på gatan

För knappt ett år sedan planerade jag och två goda vänner en ljuv hämnd. En hämnd mot alla idiotiska hundägare. De flesta som har förskaffat sig en sån här liten varelse i form utav lurv, har för det mesta hyfs; de kopplar hunden och skäller på den, och älskar den, som om den vore deras eget barn. Dessa hundägare slipper hämnd. De jag däremot ska hämnas på som aldrig förr, är dessa idioter man ibland möter på gatan, med ett icke kopplat lurv som flåsar och morrar efter mig. Ägarna inser inte att deras lilla älskling, faktiskt bara är deras lilla älskling. Allas automatiska charmautomat slås inte på ON av ett dregligt nylle. Vad jag inte förstår, är att det alltid handlar om just hundar. Jag har aldrig mött en förälder till ett litet barn, eller en kattägare, som förundrat låter käften klappa för en främling som inte bryr sig, om deras bajs- eller promenadvanor.

Nåväl, åter till hämnden...

Vad jag och mina två vänner diskuterade behöver helt klart tas med en nypa salt. Denna plan av hämnd kom upp i Vasaparken en underbart solig aprildag -06. Picknick i form av pizza, härligt bröd, varm choklad och annat smått och gott. Vi var helt klart på gott humör. Tills...lösa hundar började snoka i vår korg, trampa på vår filt, och ville ta del av vår dag. Den bägare i form av tålamod vi så länge låtit vara full av glatt skratt, rann över då en slags pudel med fyra tussar av grå päls utspridda på kroppen, kom och gav mig svårt illamående. Då föddes vårt starka gemensamma hat(!). Så därefter bestämde vi, att varje gång det går förbi en hund som inte är värd uppmärksamhet (mycket tack vare ägaren), ska vi ta fram geväret.

Undrar egentligen vad domen skulle bli..?
Mord på ägodel?
Förstörande av annan människas liv?