Sex, drugs and.. funkis?

Just nån rock n' roll kanske det inte blir så mycket av med

men YEEEEEEEEEYYY,
Om exakt 12 timmar åker jag med mina underbara kvinnor till Hulstfred. Vi ska arbeta några timmar, men annars så, oj så skoooj det ska bli!
Den här kvällen är jag verkligen sådär pirrig som man är innan något riktigt festligt ska inträffa. Går mellan rummet, garderoben och resväskan (som för övrigt är fruktansvärt het, grön och lila. 1985 Here I come!) och grejar, letar efter en passande reseoutfit, en varm filt, några schyssta utslitna oömtåliga tröjor, och annat som ska bättra på resan. Nu ska jag bränna en SJUKT bra skiva med Spice girls och sånt soft, som vi ska röja till. IMORGON!

Något som känns märkligt är att komma tillbaka till själva festivalen. Det var -05 jag var där, och med ett helt annat gäng. Jag bodde i det skönaste (socialt sett) tältet. Jonne, Jonatan och Philip Joo. Nästan hela tiden hade vi roligt. Vi bowlade på dagarna i olika personkonstellationer, typ jag med min bror och klasskompisarna. Jag hade dessutom en oslagbar bowlingteknik. Vi åt älgkebab (SUGGAN gjorde, vi andra såg på). Marken skakade då och då. Jag ljög om min ålder för en öskön 18-åring med köttpirog i näven. På fredagkvällen regnade det och Snoop hördes i fjärran från Hawaii-scenen. Jag och Olle besökte det fantastiska kristna brontotältet och drack vin. Jag rymde snabbt därifrån.

Så många halvskumma och dimmiga minnen (och nej, det beror inte på alkohol för jag var nykter alla kvällar förutom den första). Känns obeskrivligt sentimentalt, och inte på ett postitivt myssentimentalt sätt. Snarare ett ångestladdat minne som tas upp och möts med nutiden. Och jag vet verkligen inte varför. Kanske för att det var första sommaren med de nya gymnasiekompisarna, och att jag nu har slutat skolan..? Hultsfred kommer för alltid vara Hultsfred -05 på något sätt, och det är för alltid den första festivalen.